Under Berlinmuren

posted in: Okategoriserade | 0

DSC_8357

Nu kan jag den där muren. Under två dagar i augusti deltog jag i två guidade turer om Berlinmuren. Förra året var jag på två andra liknande turer.

En av många historier som fastnat i mig var hur bevakningen av Öst-Berlins tunnelbanestationer utvecklades. Stationerna var stängda, men Västberlin betalade Öst-Berlin stora summor pengar för att få köra sina tunnelbanetåg i tunnlarna under Öst-Berlin. Det var så de berömda ”spökstationerna” kom till. Stationer inget tåg stannade vid, men vars tunnlar givetvis frestade människor att fly till Väst-Berlin. Det var ju bara gå genom dem så var man framme i Väst.

DDR inledde med att helt enkelt placera ut beväpnade vakter på perrongerna för att hindra människor som brutit sig in i avstängda stationerna att kliva ner på spåret och fortsätta in i tunnlarna. Problemet var att vakterna började hoppa ner på spåret och själva fly igenom tunnlarna. Man tillsatte då särskilda officerare som bevakade vakterna som bevakade perrongerna. Det nya problemet som uppstod var att även officerarna hoppade ner på spåret och flydde genom tunnlarna.

Den slutliga lösningen blev att bygga bunkrar vid perrongernas bägge ändar. Dessa bunkrar hade en smal rektangulär skåra genom vilken vakterna kunde bevaka perrongerna men de hade ingen dörr att fly ut igenom.

Jag flyr in mellan de rosa benen

posted in: Okategoriserade | 1

Kud Jud 3

När såg jag sist bra gatuteater i Sverige? Det minns jag inte. Givetvis kommer jag ihåg Jordcirkus, den troligtvis bästa gatuteatergrupp vårt land haft. Men då talar vi tidigt 80-tal.

Det förefaller som om vi i Sverige numera nästintill utrotat gatuteatern. Är den ens tillåten idag? Kanske har vi inte längre tid eller intresse av att låta oss överraskas av oförutsägbara skeenden i det offentliga rummet. Kanske bidrar detaljhandelns krav på ostörd shoppingglädje i samma rum. Eller så är gatuteatern med sin ofrånkomliga gratis-för-åskådarna-princip något som passar ovanligt illa in i rådande kulturklimat där kulturupplevelsen helst bör kosta dyra pengar. Oavsett orsaker är det lättare att se havsörnar än svensk gatuteater idag.

Annorlunda i Polen. På gatuteater-festivalen 27Ulica i Krakow kommer jag ihåg vad som jag tyckte så mycket om med Jordcirkus. Frånvaron av den röda tråden mellan Konsten och betraktarna, det direkta samspelet mellan aktörer och publiken, vars förutbestämda roller i bästa fall tenderar att upplösas.

En av höjdpunkterna på 27Ulica var gruppen Kud Ljud från Slovenien med sin omtumlande, störande och roliga föreställning The Invasion. Handlingen är enkel: sex knallrosa varelser från yttre rymden anfaller stora torget Rynek Glowny och undersöker människorna där med rymdvarelsers fulla nyfikenhet. De luktar och smakar på oss och de tycker om oss. Gruppen färgar av sig på publiken, bokstavligt talat, innan de till sist kapar en bil och försvinner därifrån.

 

kud Ljud 1

Jag blir lite kär i den sälliknade varelsen som rullar runt på marken och nafsar människor i vaderna. Och i det ständigt frustande skäggmonstret med puckelrygg och styltor både på armar och ben. Vid ett tillfälle tornar han upp sig rakt ovanför mig. Jag flyr in mellan de rosa benen och ut på andra sidan.

Kud Ljud 2

Publikintresset på 27Ulica är stort och något av en folkfest. Alina Feldman, konstnärlig ledare för Kud Ljud säger till mig:

– I östeuropa har vi andra traditioner för gatuteater, intresset finns redan från början.

Andra bra och mycket populära föreställningar var Ondadurto Teatros moderna saga C’era una volta samt The dance of Death av spanska Efimer, där man kör runt torget med ett fem meter högt dansande skelett till välgjord egen musik som framförs live medan man också rattar skelettets rörelser.

Kud Ljud har förresten uppträtt med The Invasion på Malmöfestivalen 2011. Så helt förbjuden är inte gatuteatern i Sverige.

www.27ulica.pl

Kud Ljud 4    Dance of Death

 

 

 

Stans bästa utsikt

posted in: Okategoriserade | 0

Warsawa 14

Ska man bara hinna med en enda sevärdhet i Warsawa måste det trots allt bli det gigantiska Kulturpalatset, Polens högsta byggnad. Detta av polackerna måttligt älskade schabrak uppfördes som ”en vänskapsgåva” från Sovjetunionen 1953. Många polacker menar att utsikten från toppen av Kulturpalatset är stans absolut bästa. Eftersom det är den enda platsen i Warsawa där man inte ser Kulturpalatset.

Warsawa

 

Den sorgset brölande panda-mannen i Warsawa

posted in: Okategoriserade | 0

DSC_0852

Egendomliga djurläten ekar mellan husen när jag närmar mig gamla stan i Warsawa. Det låter illavarslande. Vad för slags varelse är det man plågar? Jag ser mig omkring innan jag till slut upptäcker ljudkällan. I närheten av Kungliga slottet sitter en man utklädd till panda. Hans enda handling är att han har händerna begravda i sitt panda-ansikte och utstöter långdragna sorgsna brölanden. Det är alltihop, hela hans uppträdande.

Jag vill gärna föreställa mig att det ligger något specifikt polskt i att den deprimerade pandan gör en sådan succé. Att folk älskar honom. Att så många barn samlas kring honom för att bli fotograferade med det otröstliga djuret och att hans från början tomma frigolitmugg fylls med klirrande zloty. Förmodligen har jag fel.

Att hitta Balis hemligaste strand i kortleken

posted in: Okategoriserade | 0

DSC_1436     DSC_1487

Hur hittar en resejournalist de mer ovanliga tipsen, de som ligger lite vid sidan om de som alla känner till? Svaret är enkelt, antar jag: på alla sätt som går. Genom att plöja guide-böcker, reseskildringar och internet, genom att prata med kollegor, andra resenärer och med folk som lever på resmålet. Även instinkt hjälper, en uppövad känsla för vilken dagsutflykt som är värd att satsa dyrbar tid på.

Man kan också ha en besynnerlig tur. Man kan skrota runt i tättbebyggda Seminyak på Bali, gå in i en butik och plötsligt få syn på en kortlek där varje kort är ett restips från Bali. Man kan köpa den kortleken, sätta sig på en bar och på måfå dra ett kort ur den. Och sedan resa sig, skynda sig till närmaste taxi, hålla fram kortet framför näsan på chauffören och säga ”please, take me there”.

Det var så jag hittade svårtillgängliga Karma beach, ett osannolikt snyggt ställe inramat av lodräta gröna berg på en obebodd del av Bukit-halvön. Man måste åka kabinbana sista biten, eftersom stranden gömmer sig nedanför mäktiga och tvärbranta stup. Jag tror inte jag sett någon mer speciell strand än denna på Bali, ingen strand som ger mer ”finns-den-här-platsen-på-riktigt”-känsla. En strand som passar nyförälskade par lika bra som efterlysta brottslingar. Kort sagt – det var ett ess jag råkade dra ur leken.

Väl därnere kan man hänga på trendiga Karma Beach Club (komplett med yogakurser, cabanas, dyra drinkar och solnedgångspartyn) eller mer avslappnade Finns Beach Club, vars turkosa jättekuddar är de bästa moderssurrogat jag sett på länge.

 

www.karmakandara.com

www.finnsbeachclub.com

Saddam är nykär i Berlin

posted in: Okategoriserade | 1

2014-06-28 02.26.11

Under en sen vända i Berlins nattliv dyker han oväntat upp, Saddam. Han hänger i jätteformat mittemot baren på klubben Bassy på Schönhauser allé. Jag blir väldigt glad av att se honom. Inte alls för att bilden skulle ha något provokativt över sig, tvärtom. Bilder på diktatorer, som Mao, producerade i väst i ironiskt-provokativt syfte, har jag aldrig tyckt varit lyckade skämt.

Men denna bild på Saddam får mig rentav att bli lite varm i hjärtat. Det är hans uttryck som är den givna anledningen till att bilden hänger där den hänger. Det är en ung Saddam som ser blyg och sårbar ut, han småler, nästan förläget. Det tycks finnas lätta lövverk i bakgrunden, kanske fåglar som sjunger. För mig är det omöjligt att inte tänka mig Saddam som nykär i detta ögonblick. Föreställningen att det en gång funnits kärlek i Saddams liv, en sårbar och ömsint kärlek, gör att bilden blir svår att glömma.

Bassy? En av de äldre klubbarna i Berlin utan större åthävor och utanför alla trender. De har ett strikt förbud mot musik inspelad efter 1969, vilket låter som en bra idé i mina öron. Inte desto mindre hade denna kväll ett 70-talssoul-tema och en DJ som imponerande nog faktiskt spelade Robert Moores Everything is gonna be alright.

Vackra fula Berlin

posted in: Okategoriserade | 0

DSC_9301

Solen skiner i Berlin. Vad synd. Det hade lika gärna fått regna för min del. Ett rejält oväder hade inte heller varit fel. Berlin blir bara snyggare av sådant. Av alla världens städer är Berlin den mest väderoberoende. I Berlin finns inga dåliga väder. Bara miljöer som gör sig lika bra i sol som i snöstorm, sjudagarsregn och dimma.

Berlin är inte bildskönt i traditionell mening. Nästan halva stadskärnan försvann under kriget och staden har egentligen inte hämtat sig än. Denna katastrofala och unika historia har Berlin förvandlat till sin stolthet. Det slitna, såriga, oreparerade och trista har förädlats till officiell estetisk norm. Ta ett vykort ur en vykortssnurra på en Berlingata. Chansen att det föreställer något som de flesta städer skulle vilja dölja, som graffiti på en före detta industribyggnad, är stor. Även nyöppnade lyxrestauranger i Berlin ser ofta lagom förfallna ut med den rätta och till synes improviserade man-tar-vad-man-har-känslan som utmärker så mycket av Berlins estetiska identitet. Fult och snyggt flyter in i varandra och nya konstellationer mellan begreppen uppstår hela tiden.

Berlin äger därför sin egen skönhet och bryr sig inte om att delta i världsstädernas catwalk. Något jag tänker på medan jag njuter av att vandra längs Nürnbergerstrasse i ett ljuvligt pissväder.

Läskigaste linbanan

posted in: Okategoriserade | 0

DSC_8448

Befinner mig inne i en liten glasmodul som dinglar som ett örhänge på en joggare. Färden går nästan rakt uppåt. Vi stiger snabbt och svajande intill en lodrät granitvägg, tusen meter hög. Ibland gnisslar det av metall mot metall. Som när skruvar börjar lossna, tänker jag. Bara några minuter tidigare var jag helt lugn. Då hade jag det heliga berget Huashan uppställt framför mig och tyckte att grottan som linbanan går in i precis under toppen på 2100 meter hade lite James Bond-feeling. (Grottan syns som en prick på bilden ovan när man klickar på den.) Det var innan dinglandet började.

New historical centre

posted in: Okategoriserade | 1

DSC_8238

Bolmande vedrök från enkla gatukök. Grå stenhus med uppåtkrökta tak. Ett stilla kvällsmummel vid låga bord ute på gatan. I  Xi’an, Kinas huvudstad under ett årtusende, finns en stadsdel nära södra stadsporten där tiden tycks ha stått stilla. Där nästan ingenting hindrar oss från att uppleva hur en gatuscen i det historiska Kina kan ha sett ut.

En fransk journalistkollega som går bredvid mig på gatan skrattar när han hör mina funderingar. Ingen bor i de här husen, säger han. De byggdes för tio år sedan. Han berättar att så gott som all historisk bebyggelse i Xi’an revs efter revolutionen och att myndigheterna först på senare tid börjat tycka att det skulle passa med en historisk stadskärna i staden. Det vore inte minst bra för turismen. Så då byggde man en. Den blev väldigt trovärdig med många fint utförda detaljer, som slitna skyltar och grästuvor bland takpannorna. A new historical centre.

Jag ser med förnyad blick på människorna som steker kött över de små vedeldade grillarna. Är alla här på gatan anställda för att göra saker som ser gamla ut? Är de som personalen på Skansen? Går de hem till sina splitternya gigantiska förorter när de grillat klart? I Kina, ett land besatt av tanken på det moderna, är det inte lätt att veta.

1 3 4 5 6