Som en mild chili-sås runt hjärtat

posted in: Okategoriserade | 0

Dublin01

 

Publiv. I förra veckan var jag ganska mör efter att ha besökt runt 35-40 pubar i Dublin på fyra dagar. Uppdraget, att skriva en pubguide från Dublin för Aftonbladet, utfördes noggrant.

Men det var förstås mest ett sällsamt nöje att få sticka in huvudet i den särpräglade atmosfär som är Dublin efter klockan fyra. Jag har träffat mängder av människor trevliga som ett helt Göteborg, hört fler roliga historier än vad som går att minnas och sett drinkar brinna som fyrbåk i miljöer som synbarligen varit orörda sedan 1800-talet. Framför allt har jag lyssnat på mängder av irländsk folkmusik, musik som är vacker på ytan men aldrig saknar en nypa skrovlig smärta och längtan, musik som lägger sig som en mild chilisås runt hjärtat.

Jag har alltid undrat hur musikscenen i Dublin är, särskilt för den traditionella musiken. Nu vet jag mer. Ingen europeisk huvudstad jag varit i har levande musiktraditioner som kommer i närheten av Dublins. Varför har jag inte kollat upp detta förut? För att jag är en idiot.

 

Cobblestone04

Dublin17

PalaceBar01

Jag vet ingenting om Venedig

posted in: Okategoriserade | 0

San Markusplatsen

 

Jag hade aldrig varit i Venedig, möjligen pinsamt för en resejournalist, innan jag nu kom dit i slutet av mars. Det var intressant att möta en plats som jag hade så många förutfattade meningar om. Egentligen var det mesta annorlunda, som alltid. Detta är i sig ett argument för att resa till platser du tror du vet hur de är. Man blir alltid förvånad. Till exempel hade jag aldrig förstått hur San Markus-platsen i Venedig såg ut på natten när den är översvämmad. Ingen hade berättat det. Det var som om torget svävade i rymden och var sammansatt med en upp-och-ner-vänd kopia. Men det var bara ett exempel. Många fler kommer i artiklarna jag ska skriva om Venedigs hemligheter snart.

Att krypa in i sin resväska och stänga den inifrån

posted in: Okategoriserade | 2

uros5

Tänk dig att du befinner dig på 4000 meters höjd i Anderna. Med båt har du åkt ut på en sjö som ser ut som ett innanhav; Lago Titicaca, Sydamerikas största sjö. Havshorisonter och snöklädda vulkaner omgav dig på dagen. Nu är det kolsvart natt. Du ligger inne i en hydda byggd av endast vass.

Hyddan står på en liten pytteö. Som inte är en riktig ö utan en av Uros-indianernas hemmabyggda flytande öar, också byggd av endast vass och som gungar när man går på den. Du försöker sova trots att det är nollgradigt i hyddan. Det finns inga värmekällor. Det ryker ur munnen. Och nu kommer ovädret. Inte ett litet mysigt oväder där Gud känns arg, utan en massiv storm med jätteblixtar, vindbyar och ett kulsprutehårt störtregn, ett dånande vansinne som tyder på att han är asförbannad.

Ön rider på vågorna. Det regnar rakt genom taket, ett skarpt strilande genom vassen. Sängen och golvet fylls med vatten. De iskalla filtarna och sängkläderna är snart dyngsura. Vad gör du? Väcker indianfamiljen på vars ö du bor och tvingar dem att köra dig i motorbåten tillbaka till Puno? Inte realistiskt. De kommer inte gå med på det. Ett livsfarligt alternativ i denna storm.

Att ligga invirad i dyblöta filtar i minusgrader är dock inte ett särskilt hälsosamt öde att foga sig i. Inte heller att stå i ett hörn av hyddan och känna hur vätan alltmer tränger in genom kläderna. Du skakar redan okontrollerat av köld. Du funderar på om du kan krypa in i din resväska, hyddans sista torra plats. Kanske kan du dra igen den inifrån på något sätt. Det kanske går. Bara att lämna en glipa i dragkedjan för att få luft.

Du har redan öppnat väskan då du märker att räddningen är på väg, och från oväntat håll. Den snabbtänkte läsaren har redan gissat rätt: från vassen i taket. Blöt vass sväller. Det slutar att regna in efter en timme när taket blivit tillräckligt tätt. Du byter till torra kläder och filtar och somnar in någon gång vid fem-tiden på morgonen, när blixtarna slutat att lysa genom hyddans små öppningar.

Uros1

Uros-indianerna har i hundratals år bott ute på Lago Titicaca, sjön som delas mellan Peru och Bolivia. Man tror att de är ett folk som ursprungligen försökte undkomma inka-imperiets framfart genom att flytta ut på sjön. När det inte stormar är ett besök i någon av Uros-folkets flytande byar en fascinerande upplevelse. Nästan allt här är gjort av vass: öarna, husen, de traditionella båtarna, möblerna. Men inte maten, som mest består av forell, och inte heller deras gästfrihet och lättsamma sätt att vara.

 

DSC_5061

Favoritställe: Gardens Hotel, Key West

posted in: Favoritställen | 0

Gardens1

Key West är i sig en märklig plats; en liten holme långt ute i Karibiska Havet, belägen närmare Kuba än amerikanska fastlandet. En holme till bredden fylld av en tätbebyggd trästad och ett speciellt egensinne. Exempelvis utropar Key West då och då en egen republik, The Conch republic, ett uttryck för att folk härute tycks se sig som keywestianer i första hand och amerikaner i andra hand.

Nästan precis mitt i Key West finns Gardens Hotel. Ingen lägger märke till det utifrån. Från gatan syns mest bara en av stans alla trävillor med veranda och prydliga fönstergavlar. Men innanför är det som att komma hem till där man egentligen bor. Omsluten av hotellets ljusa villor med jätteverandor prunkar en kompakt och lummig tropisk trädgård som gett hotellet sitt namn. Här är man miljonär, inte i dollar men i fridfullhet. Det är nästan som att befinna sig i en av barndomens kojor utom räckhåll för livets alla ”kom in och ät”-rop.

gardens2

Gardens Hotel är en favorit framför allt för att det är litet och personligt, som ett bra hotell bör vara. Rummen har soffor i rödbrunt kajmanskinn och på verandorna utanför kan man drömma om fjärran kontinenter och påhittade länder i de knirrande rottingfotöljerna.

På morgnarna serveras frukost invid poolen med stråkkvartetter i högtalarna. På dignande bord i huvudbyggnaden finns mini-omeletter, purfärska juicer, nybakat bröd och mycket annat. En frukost av ett slag som du önskar skulle vara resten av dagen eller gärna resten av livet.

På eftermiddagarna erbjuds ett prisvärt ”winecard” som ger tillgång till hotellets vinbibliotek med välvalt sortiment och självpåfyllning. Kvällarna har livemusik, mest jazz, i vardagsrummet bredvid lobbyn. Det är ren tur att Key West har sitt lockande egensinne och så många klassiska och stämningsmättade barer, annars skulle det vara omöjligt för mig att komma därifrån.

www.gardenshotel.com

 

gardens3

 

Från att dansa på dyner till att vada i gyttja

posted in: Okategoriserade | 0

 

House of Amer

 

Retar du dig på personer som tycks ha levt under en sten de senaste 25 åren? Då borde du möta Amer. Han har levt i ett rör ute i öknen de senaste 25 åren och har full koll.

Förra veckan befann jag mig i Tunisien och arbetade på ett dokumentärfilms-projekt tillsammans med filmaren Per Wickander. Filmen kommer till stor del handla om Amer, en fascinerande man som för trettio år sedan skötte om sina kameler i öknen utanför Nefta i södra Tunisien. Då kom ett amerikanskt filmteam dit under ledning av regissören George Lucas. De skulle spela in en science-fiction-film kallad Star Wars och behövde Amers hjälp. Under 150 dagar byggde man upp en hel by som skulle föreställa en plats på ökenplaneten Tatooine och spelade in scener till vad som skulle bli en av filmhistoriens största succéer.

Efter att amerikanarna lämnat platsen stod Star Wars-village och sakta förföll. Byn hade en enda invånare – Amer, som åtog sig uppdraget att vakta byn och ta emot de fåtaliga turister som besökte den. Amer har familj och åtta barn i Nefta. Ändå kan han gå de nära tre milen genom öknen varje dag. I perioder upp till tre månader bor han i byn. Han sover då i ett av de stora metallrör som var en del av rymdskeppen i Star Wars.

 

Amer1

 

Alla i vårt lilla filmteam på fyra personer blev imponerade av Amer, av hans humor, livsglädje och värme. Ett av inspelningarnas stående problem var hur vi skulle få Amer att sluta sjunga. För sjunga är något Amer mer än gärna gör, mycket och länge. Vid ett par tillfällen blev jag rörd av att Amer omtänksamt frågade efter mig, om jag var med i sällskapet. Han ser ser nämligen mycket dåligt, hans syn har blivit förstörd av sandkornen som ökenvinden bär med sig.

 

Deena Abdelwahed

Den andra av filmens huvudpersoner är den unga kvinnliga DJ:n Deena Abdelwahed, som besöker Star Wars-byn under electronica-musik-festivalen Les Dunes och då möter Amer. Att Deena just nu jobbar med att göra musik till Amers sång som hon spelade in under deras möte, var inget vi hade räknat med och något som förhoppningsvis kommer att ge filmen ytterligare en dimension.

I övrigt kan man säga att filminspelningarna beledsagades av en typisk mix av tur och otur. På tur-sidan finns givetvis att både Amer och Deena som vi aldrig träffat förut var två så fina och karaktärsfulla personer. På otur-sidan finns till exempel den kombinerade regn- och sandstorm som ganska totalt förstörde årets Les Dunes-festival. Lokalboende sa att det aldrig regnat så mycket i området. Vi hade räknat med dans på dyner i solnedgång. Vad vi främst fick var scener där människor vadade i gyttja och försökta tränga sig in i de få tält som gav skydd åt det monsunliknande och iskalla regnet.

Tack och lov var det uppehåll under Deena Abdelwaheds spelning och jag tror att vi får ihop bilder som håller i alla fall. Självklart kommer jag här trumpeta ut när filmen ska visas.

 

 

 

Dubbeltrubbel på Kuba

posted in: Okategoriserade | 0

aaaDSC_5534

 

Jorge & Jorge. Så hette de inte, de buttra tvillingarna jag träffade i staden Trinidad på Kuba. De sa aldrig vad de hette. Jorge & Jorge är bara mitt eget namn på dem. De lät mig ta ett snabbt foto på dem tillsammans.

Ett par timmar senare träffar jag den ena Jorge i en annan del av stan. Att stöta på varandra av en slump är inte så konstigt i en stad som Trinidad. Världsarvet Trinidad med sin berömda kolonialarkitektur är mycket mindre än man föreställer sig, en småstad på blott 50 000 invånare.

– Var är din bror? frågar jag.

– Han fixar sina affärer.

– Ok, bra. Och vad gör du?

– Jag… fixar mina affärer.

Att jag frågade lite för mycket saker på lite för dålig spanska var det outtalade men klara budskapet.

Jag går vidare, förbi Santisima-katedralen och alla dessa otroligt ståtliga palats och herrskapshus som liknar filmkulisser. Trinidad sägs vara den mest välbevarade spanska staden i hela Amerika.

Såsmåningom hamnar jag på en bar där ett salsaband spelar och där jag fascinerad följer samspelet mellan de kubanska musikerna och den grupp kinesiska turister som utklädda till kubaner entusiastiskt dansar salsa  med filmande iphones i händerna.

När Guantanamera spelas i repris tröttnar jag. Jag går samma väg tillbaka och släntrar uppför det backiga kyrkotorget Plaza Mayor. Bakom hörnet stöter jag på Jorge igen, sittande på en bänk bara ett kvarter från där jag såg honom sist. Eftersom jag inte vet vad jag ska säga försöker jag skämta lite.

– Hur går affärerna?

Jorge tittar upp och ger mig ett brett och lite förvånat leende.

– Vilka affärer?

 

DSC_5636

Favoritställe: Restaurant Volt, Berlin

posted in: Favoritställen | 1

Volt

 

Volt hittar man i ett före detta elverk intill Landwehr-kanalen, ett av Berlins trevligaste promenadstråk. Här vidareutvecklar kände kocken Matthias Gleiss tyska mattraditioner med ett gudabenådat raffinemang. Volt serverar detaljrika och omsorgsfulla rätter som var och en påminner om små egna världar. När jag får in en tallrik på Volt är min första längtan inte att äta vad som finns på den, utan att bli förvandlad till en myras storlek så att jag kan leva ett liv i maträttens landskap. Att satsa på en hel meny rekommenderas här. Bland höjdpunkterna finns kanin och plommon-ravioli, bräserat lamm på två vis och ett urval tyska ostar serverad med chutney som fin avslutning.

Paul-Lincke-Ufer 21

www.restaurant-volt.de

 

Volt 2

Favoritställe: Flower Island

posted in: Favoritställen | 0

aaaDSC_3804

 

Okej. Jag ska inte enbart skriva om avloppsrännor och fördragna bussgardiner på den här bloggen. Under rubriken och kategorin ”Favoritställe” kommer det efterhand samlas en lång rad personliga restips. De kan möjligen bli ovanliga och ibland inte för vem som helst. De kan också bli väldigt banala eller nördiga. Den gemensamma nämnaren kommer dock vara platser och företeelser som gett mig en stunds lycka och skäl till att återvända just hit.

Först ut är Flower Island, en liten ö utanför Tay Tay på den mycket större ön Palawan i södra Filippinerna, När det gäller Flower Island behöver man inte fundera: detta är ett tips för vem som helst. Det är nämligen svårt att tänka sig någon som inte skulle stå ut med att stanna ett par nätter i de rymliga bungalows i indonesisk stil som Flower Island Resort erbjuder och att låta den otroligt snälla personalen (tänk dagisfröknar åt princessbebisar) truga i dig den ovanligt goda maten och som du sedan kan smälta i de vita hängmattorna under palmerna några steg bort. Allt medan stora fjärilar virvlar runt dig i en ljum och blomdoftande bris. Vill du ha kyrkokörer till det här och kanske ett glas vitt är jag säker på att personalen kan ordna det.

Föredrar man vidare vyer än de strandnära kan man bo i öns utkikstorn och vakna till utsikter över den vidsträckta tropiska skärgård som löper längs kusten utanför nordöstra Palawan.

www.flowerisland-resort.com

 

aaDSC_3677

 

aaaDSC_3745
aaaDSC_3790

 

 

Leendet nerifrån skitrännan

posted in: Okategoriserade | 0

Manila1

 

Det finns vattendrag i Manila man inte bör passera om man nyss ätit. Flera kvarter innan vet man när man närmar sig en sådan kanal. Som alla andra snabbar jag på stegen över en av dessa breda avloppsrännor samtidigt som jag försöker låta bli att andas genom näsan.

Då ser jag en varelse därnere. Hans farkost är gjord av diverse material, mest sammanbunda frigolitformar. Hans paddlar är kartongbitar. Han är en av oräkneliga plastinsamlare som lever på att samla in det som blir över från det moderna livet. Som människorna i Bruegels helvetesvisioner är han fullkomligt ett med sin värld. Leendet han skickar upp mot mig, den vite turisten på bron, nuddar något i mig som jag för länge sedan glömt bort.

1 2 3 4 5 6