A view with a view

posted in: Okategoriserade | 0

zahara01

 

 

Jag reser i Andalusien sedan början av september. Nu har jag bara en vecka kvar innan det bär hem till Sverige. Det blir märkligt lite tid över till allt annat än att resa, fotografera och samla material till min Andalusien-bok. Att exempelvis göra inlägg på bloggen är knappt att tänka på. Trots att jag upplever mycket värt att skriva om. Bilden ovan är tagen ovanför byn Zahara del Sierra en tidig morgon just när solen gått upp. (Klicka på den för att se den i större storlek.)

Lösögonfransar av brons

posted in: Okategoriserade | 0

cadiz1

 

Cádiz anses vara västeuropas äldsta stad. Det är minst 3000 år sedan fenicierna grundade Gadir som staden hette då. När romarna gjorde Cádiz till en av hörnstenarna i sitt iberiska imperium, med stor amfiteater och långa akvedukter, var staden redan tusen år gammal. Därför är det inte så konstigt att Cádiz idag har Andalusiens mest intressanta historiska museum, ett museum jag besökte igår under en perfekt regnig museumdag. Samlingarna har en unik bredd, från förhistoriska fynd till feniciska, romerska, visigotiska, moriska och kristet spanska.

Ett av museets slagnummer är de väldiga sarkofager av marmor från fenicisk tid, 500 år före kristus, som hittats under en gata i centrala Cádiz. De fint skulpterade ornamenten på kistlocken föreställer en man och en kvinna. Intill finns en liten monter med ett par lösögonfransar av brons, hittad i en fenicisk grav från samma tid. Fin in i döden och för evigt, alltså.

 

cadiz2

Världens vackraste bibliotek?

posted in: Okategoriserade | 0

trinity_long_room

Att komma in i det dammdoftande The Long Room i The Old Library på Trinity Collage i Dublin är en sällsam upplevelse, särskilt om man har minsta anlag för bildningsvördnad. Inte för inte kallas The Long Room ibland världens vackraste bibliotek. Detta kunskapstempel med knarrande träinredningar och smala fönster började byggas 1712, är 65 meter långt och två våningar högt. De majestätiska hyllorna rymmer 200 000 av universitetsbibliotekets äldsta böcker. Marmorbysterna som står i rader på bägge sidor föreställer filosofer, författare och mecenater, de flesta gjorda av skulptören Pieter Scheemakers.

Resten av artikeln om The Long Room kommer i SvD på söndag 4 oktober.

I John Coltranes kyrka åker alla till Gud

posted in: Okategoriserade | 0

stcoltrane

STAND UP! ryter den kvinnliga prästen samtidigt som hon dansar och spelar congas. Hon är den enda präst jag sett som jag skulle kunna tänka mig kyssa. Funkboogiepulsen på trummor och bas stegras och intensiteten tätnar. Snart blir alla vi som deltar i gudstjänsten erbjudna ett slagverksinstrument. PLEASE CAN SOMEBODY HELP US ALL, vrålar den manliga prästen och bränner iväg i ett saxsolo som St John själv. Nu åker vi alla till Gud.

Det var i augusti som jag besökte Saint John Coltrane Church på Fillmore Street i San Francisco. Jazzlegenden som dog redan på 1960-talet är kyrkans helgon och finns avbildad på jättemålningar på väggarna i samma stil som en medeltida ikon. Kyrkans söndagsmässa består framför allt i en livekonsert där man bland annat spelar hela Love Supreme, Coltranes andligt orienterade mästerverk. Jag kan inte minnas att jag någonsin mått bättre i kropp och själ av ett kyrkobesök.

http://www.coltranechurch.org/

 

Mjuklandning i Sevilla

posted in: Okategoriserade | 0

sevilla

När man reser iväg förkyld och svårt restrött och suttit i fyra timmar på ett plan bredvid en korpulent indisk man som tar upp nära nog halva ens säte med sin kroppsvolym, finns det då en bättre stad än Sevilla att anlända till?

Denna oförskämt trevliga stad omfamnar en och tar hand om alla förkylningar på sitt eget sätt. Efter en kväll med finsmakartapas på Aljibe på Alameda de Hercules, torget där det mesta händer i Sevilla kvällstid, går jag vilse och hamnar på en bar som egentligen stängt. Bara ägarfamiljen är där och jammar flamenco. Självklart får jag köpa en öl och lyssna. En 9-årig kille sitter och gäspar, en 10-årig tjej gör rastlöst allt längre flätor på sig själv och mamma. Men de vuxna känns inte vid någon tidsräkning alls.

 

 

Favoritställe: Villa 78, Tunis

posted in: Okategoriserade | 0

DSC_8693

Edit: Bara någon timme efter jag la ut nedanstående blogginlägg nås jag av nyheten om nya fruktansvärda terrordåd i Sousse, strax söder om Tunis, med 19 döda hittills. Det gör inte vad jag skriver mindre sant, snarare tvärtom. Det fredliga och vänliga Tunisien som inte syns i nyhetsrapporteringen finns varje dag.

Nyhetsflödet präglar oss. Säg orden ungdomar och arabland så kommer bilderna genast, som på någons beställning. Då ser vi unga människor som är arga, som kastar sten, som går med i IS och som är blint religiösa. Och även om de inte är arga, så är de absolut inte som oss. Unga araber är de andra, de annorlunda. Traditionsbundna och omoderna. De är människor vi som mest kan lära ut något väsentligt om demokrati till. Men som oss kan de ändå aldrig bli. Det är vår djupt rotade övertygelse.

Det finns botemedel till dessa bilder. Man kan till exempel svänga förbi Villa 78 i Tunis en vanlig fredagkväll. Bortsett från den ljumma kvällsluften skulle allt man ser här kunna vara södermalm i Stockholm. Folk som hänger på Villa 78, unga och medelålders, ser likadana ut, har samma kläder, samma tatueringar, lyssnar på samma musik och dricker nästan samma öl. De tillhör samma globaliserade kultur som människor i Stockholm, Brooklyn och Tokyo gör. Möjligen är folk lite öppnare och mer nyfikna här än på södermalm. Men det kan mest ha varit mitt tillfälliga och personliga intryck, eftersom någon jag inte kände hälsade mig välkommen och bjöd mig på en öl med tilltugg.

2015-06-13 21.49.13

Förutom den sköna trädgården med bar och den chict möblerade nedervåningen har Villa 78 också ett ovanligt trevligt bed & breakfast en trappa upp med några stilfullt inredda rum. Ett perfekt ställe att ha som bas medan man utforskar Tunis, en vital och spännande stad med en historia lika gammal som Rom.

www.villa78tunis.com

villa78a

Livsfarlig vandring

posted in: Okategoriserade | 0

DSC_5284

Livsfarlig vandring I förra veckan gick jag Caminino del Rey (”Kungens lilla stig”) i den sydspanska ravinen El Chorro, känd som världens farligaste vandringsled och som stängdes 2011 då alltför många människor dött i sina försök att gå hela leden.

Här borde jag egentligen sätta punkt. Låta er tro att denna bloggare besitter ett mod som kanske inte syns så mycket på ytan, men som bevisas i hans rena handlingar.

Jag borde egentligen inte nämna att Caminino del Rey i södra Spanien genom en totalrenovering förvandlats från världens farligaste till världens säkraste vandringsled. Inte ens en hamster med svår självmordsbenägenhet skulle kunna ta sitt liv på dagens Caminino del Rey. Så tätmaskigt är det skyddsstaket av stålvajrar som har byggts längs hela leden, som för övrigt är helt nybyggd. Den gamla leden av rostiga stålbjälkar och trasiga betongplattor utan skydd mot avgrunderna nedanför finns till beskådan ett par meter under den nya leden.

Detta är en vandringsled för två-åringar. Det finns till och med ett system med kamerabevakning längs leden ifall någon skulle bli yr under vandringen eller behöva annan hjälp. Att alla som går leden måste bära vita bygghjälmar är en maskerad utifrån det faktum att vandringsleden vill leva på ett gammalt rykte om utmaning, livsfara och risktagande. (Officiell förklaring till hjälmarna är att det kan ramla ner småsten i ravinen.)

Visst kan man sända en liten klump medlidande till alla de som gått den gamla leden och har det som sitt livs stora stolthet. Som kanske tatuerat in El Chorro-ravinen på hela ryggen. Symbolen för deras mod är nu symbolen för låtsas-risktagande.

Hursomhelst ger även dagens Caminino del Rey samma hisnande skönhetsupplevelser av den gigantiska El Chorro som leden alltid gjort och renoveringen har utnämnts till bästa nya attraktion i södra Spanien av guideboksföretaget Lonely Planet.

 

DSC_5296

 

DSC_5322

 

 

Hotel Hong Kong, Hamburg

posted in: Okategoriserade | 0

Hotel-Hong-Kong

Hotel Hong Kong i Hamburg – en riktig överlevare. Går man förbi Hotel Hong Kong i Hamburg en sen kväll väcks lätt undringar över vad för slags ställe det är. Läget inte långt från ökända Reeperbahn skulle kunna leda tankarna till en bordell. Namnet och dess snygga ljusskylt vore också mycket passande för en überüber-hip bar där trendkänsligt klädda gäster kan sms:a sina vänner och säga: ”jag sitter på Hotel Hong Kong. Kom över.”

Men Hotel Hong Kong är ingetdera. Namnet är nämligen helt oironiskt. Hotel Hong Kong öppnades 1926 av den kinesiske invandraren Chong Tin Lam i vad som då var Hamburgs Kina-kvarter. Märkligt nog kunde denna kinesiska koloni klara sig genom hela 30-talet trots nazisternas maktövertagande. Man klarade även terrorbombningarna 1943 som ödelade större delen av Hamburg. (Till och med Winston Churschill tappade hakan när han fick se en film från Hamburg natten efter bombningarna. ”Are we beasts?” utbrast han innan han återfick sin normala stridslystnad.)

Men den 3 maj 1944 kom Gestapo med stora lastbilar och arresterade alla kineser i Hamburg. Många misshandlades svårt, andra försvann utan spår i nazisternas arbetsläger.

Denna lilla bortglömda flik av nazismens historia påminner oss om att nazister inte drivs av ett patologiskt hat mot enbart judar och romer. Nazister är i grund och botten allmänt främlingsfientliga.

Några Hamburg-kineser överlevde kriget. Bland annat Chong Tin Lam, vars dotter Marietta Solty fortfarande driver den lågmälda baren Hotel Hong Kong.

Favoritställe: Sister Sadie, Dublin

posted in: Favoritställen | 0

 

 

DSC_3390

 

Frukostparadis. Allt och alla är så trevliga på Sister Sadie. Inte minst killarna i storrutiga skjortor, tatueringar och Gustav Wasa-skägg. (Det är ingen uniform, utan ett sätt att uttrycka individualitet som bekant.) Vore jag kvinna skulle jag troligen få en impuls att vilja rufsa om i dessa skägg som ramar in så breda och vänliga leenden. Nu beställer jag en tallrik Granola istället.

Jag gillar behändiga frukostparadis och Sister Sadie är verkligen ett sådant. Hela menyn handlar om att bli människa igen på bästa tänkbara sätt. Efter Granola-tallriken dricker jag en hallon-äpple-rosenvatten-juice och äter en gigantisk macka med turkisk äggplantröra, till häften dold i en salladsdjungel. Så här långt fram i texten behöver jag knappt nämna att allt i den lilla ljusa lugna lokalen är ekologiskt framställt (säkert också personalens skägg) och att man kan läsa på menyn från vilken gård råvarorna kommer ifrån. Det är närmast underförstått.

Sister Sadie har ett lika trevligt syskon i Brother Hubbard, på 153 Capel street norr om Liffey-floden. Namnet kommer för övrigt från en bra jazzlåt med pianisten Horace Silver.

Sister Sadie, 46 Harrington Street, Dublin

Dublin folk

posted in: Okategoriserade | 0

Dublinpeople02

 

Bilder på folk. I Dublin kommer man ständigt intill människor. Staden är sådan. Oförutsedda händelser tycks också ske liksom närmare och oftare. Jag var med om ett butiksrån och jag såg konstiga gatuslagsmål på natten. Bakom nästa hörn stod goda vänner och kramades innerligt. Och jag kom in i ett svep av fotograferande då jag för en stund tyckte att människor avtecknade sig annorlunda i Dublin. Tydligare. Eller så kanske jag bara tyckte det var roligt att fotografera folk igen.

 

Porterhouse04
Toners01
 Dublinfolk14B
Dublinpeople09
Dublinpeople06

Dublinpeople04

 

Dublinpeople05

 

Dublinpeople07

 

 

1 2 3 4 5 6