Favoritställe: New Orleans

posted in: Favoritställen | 1

 

The place to be. Den vanligaste missuppfattningen om New Orleans är att stan skulle vara ett slags tillbakablickande museum, byggd på främst nostalgi. New Orleans är här och nu.

En plötslig tystnad uppstår. Publiken drar efter andan. Trombonisten höjer sitt horn, spelar en ensam fras och så drar musiken igång igen. De andra blåsarna fyller i med hårda täta riff. Svänget träffar i maggropen. Vi är ett par hundra personer som dansar kring bandet i gathörnet på Frenchmen Street i New Orleans. De låga trähusen kring oss ser ut att vara hämtade från en gammal västern-film och får hela scenen att kännas drömlik.

– Bidra, festen kostar en dollar, ropar gruppens saxofonist och sträcker fram en papplåda som snabbt fylls med dollarsedlar.

Brassbandet, ett av stans nästan oräkneliga, ökar trycket. Någon delar ut tamburiner och andra slagverk till publiken. Vi dansar och spelar tillsammans medan den gemensamma lyckonivån stiger uppåt. Det är en nästan vanlig lördag i New Orleans.

Man blir snabbt musikaliskt bortskämd i en stad som New Orleans, särskilt här på Frenchmen Street. Det hörs livemusik överallt. Soul, jazz, rock, hip-hop, funk och zydeco i slinker ut från varje öppen dörr på musikklubbarna längs gatan alla dagar i veckan. Musik jag kunde betalat hundratals kronor för att få höra i alla andra städer i världen men som i New Orleans oftast är gratis.

Föredrar man att vara kvar utanför på trottoaren kommer livemusiken dit också, i form av dessa kringvandrande brassband som ordnar gatufester där det passar dem.

– Det är alltid musik på gatorna här, säger Jerome som steker cajunburgare i ett mobilt gatukök på Esplanade Avenue. Men det är extra tryck nu, ännu mer folk som dansar. Du vet, det är ju festival season.

Festival season är tiden mellan årets två höjdpunkter i New Orleans: den stora karnevalen Mardi Gras och musikfestivalen Jazzfest, då många världsstjärnor kommer till stan. Däremellan stundar en period på över två månader då det är som att festen aldrig upphör.

– Uppriktigt sagt så är det inte mycket annorlunda resten av året heller, säger Jerome och skrattar. Vi har alltid fest i NOLA.

 

 

Som alla kära barn har staden många smeknamn: NOLA, The Big Easy, N’awlins, The Crecent Town och The Lucky Town. Någon har sagt att New Orleans påminner om den kryddiga cajun-rätten Gumbo: en sjudande gryta av influenser från alla håll. En kvinna i en boutique på shoppinggatan Magazine Street har sitt svar på vad som utmärker staden:

– Vi är en blandning av det mesta. En bit USA, en bit Frankrike, en bit Spanien, en bit Karibien, en bit Afrika – det är svårt att jämföra oss med några andra.

Att fira allt, även döden, ligger i denna stads gener. Redan på 1800-talet praktiserade man här vad som senare skulle kallas jazz-begravningar. I dessa begravningståg finns tillfälle för musikaliska och glädjefyllda hyllningar till den döde då man enligt urgamla västafrikanska sedvänjor vänder sorgen till trotsig lycka.

Kanske är det stadens särskilda sätt att tackla sorg och motgångar som gjort att New Orleans nu har rest sig efter orkanen Katrina 2005, som lade 80% av staden under vatten och orsakade över tusen människors död, och blivit en stad som känns vitalare än på länge.

Staden har alltid levt på turism och utifrån kommande besök, men har möjligen aldrig varit bättre att resa till än just nu. Kanske har infödde författaren Chris Rose rätt när han förutspår att nästa Brooklyn och nästa Austin, nästa trendiga plats i USA, blir just New Orleans.

 

 

 

När jag vandrat mig trött på Magazine street, ibland kallad ”världens bästa shoppinggata” och inte orkar gå in på ännu ett vinbistro med kreativa drinkmenyer, tar jag den gamla rassliga spårvagnen förbi Charles Avenues träpalats, boulevarden där de första engelskspråkiga amerikanarna slog sig ner efter att USA köpt Louisiana av Frankrike 1803.

Jag går sedan den korta sträckan förbi downtowns skyskrapor fram till French Quarter, New Orleans omtalade historiska kärna. De gamla franska och spanska husen med sina balkonger av smidesjärn utgör på dagtid en romantisk bakgrund åt jazzband, gatupoeter, hantverksmarknader och allmän trivsel.

Låt vara att ökända partygatan Bourbon Street blivit offer för sin egen mytbildning och särskilt kvällstid känns som en lång urspårad svensexa. Ett betydligt mer genuint nattliv finns borta vid brassbandens Frenchmen Street och en bit in i Foubourg Marigny där nya barer och småklubbar växer fram.

Den vanligaste missuppfattningen om New Orleans är att stan skulle vara ett slags tillbakablickande museum. En fördom som skymmer det faktum att stans unika och slitstarka kultur i högsta grad lever och förändras i detta nu. Det är förmodligen som Chris Rose skriver: ju mer denna stad förändras, ju mer förblir den sig själv.

 

Delar av denna text har varit publicerad tidigare i bland annat Göteborgsposten. Boken jag citerar från är Chris Rose, ”1 dead in the Attic”.

 

 

One Response

  1. Tack för medryckande berättelse!

Leave a Reply