Paradise Blues

posted in: Okategoriserade | 0

Att stå inför våra drömmars mål är alltid ett farligt och ömtåligt ögonblick. Fråga bara oss som just gått iland på Beachcomber Island, en av de små öar i Fiji som gett landet dess rykte att vara paradiset på jorden.

Vi rusar ut på den där stranden och den där sanden. Vi tar våra selfies med våra bredaste leenden. Vi hoppar ner i det där turkosa vattenbrynet med sina välbekanta färger. Rakt in i vykortet. Allt ser ut som på film. Sådärja. Vi är här och vi gjorde det. Det är en bra stund.

Det är först därefter det börjar bli jobbigt. Det är nu ögonblicket borde ta slut. Men som bekant så fortsätter alla historier förbi de ögonblick då de borde ha slutat. Några av oss har filmat långa sekvenser av den första timmen på Beachcomber Island och de stänger nu av sina kameror en efter en.

Energinivån sjunker. En påtaglig känsla av lojhet sprider sig. Några modiga försöker härda ut i solen trots att det är för hett mitt på dagen. Vi andra sitter i lunchserveringens skugga och väntar på buffetlunchen.

Folk klickar och pickar alltmer irriterat på sina mobiler. Nuförtiden behöver vi alla omedelbar bekräftelse trots att vi är vuxna. Fiji ligger på andra sidan jorden nästan oavsett var man än bor. Alla våra vänner sover och kan inte ge oss vår välbehövliga fix av likes.

Vi är ensamma här i paradiset. Jag bokstavligen. Några andra av oss är här med sin partner eller kompis, men de hukar också böjda över sina mobiler. Paren som sitter tysta och halvt bortvända från varandra är ganska många strax före lunch på Beachcomber Island.

Klockan närmar sig tolv. Den omisskännliga doften av begynnande depression sprider sig över den lilla ön. Solen skiner från en obönhörligt klar himmel. Palmerna på Beachcomber Island är obönhörligt vackra. Det finns inget att skylla på. Det är nu om någonsin vi borde vara lyckliga.

Ja, Beachcomber Island: en sandig holme på 300 meter i diameter. Det tar tre-fyra minuter att gå runt hela ön. Ett varv räcker. Det finns ingenstans att ta vägen.

Misstanken om att DET BLIR INTE ROLIGARE ÄN SÅ HÄR tornar upp sig vid horisonten som ett annalkande tropiskt oväder. Eftersom Fiji ligger så långt från allting annat kan ingen av oss förneka att det kostat oss en hel del tid och pengar att vara där vi är nu. Vi kan liksom inte låtsas att vi bara passerar detta ställe, på väg till något annat mycket mycket bättre.

Åkomman som får våra nackar att sloka ner mot mobildisplayerna kanske kan kallas Paradise blues.

Ett tyskt par bredvid mig diskuterar med dämpade väsande stämmor om vilken tid båten tillbaka kommer. Killen är säker på att det går en båt klockan tre. Tjejen är lika säker på att den kommer senare, vid fem.

Om tjejen har rätt är det fem timmar innan båten tillbaka till hotellet kommer. Det känns som en evighet.

Medan diskussionen mellan paret snabbt börjar höjas i tonläge och urarta till ett gräl reser jag mig upp. Som tur är finns det en bar öppen på Beachcomber Island. Två drinkar ingår i båtbiljetten hit. Jag går fram till bartendern och höjer två fingrar i luften.

– En drink med så många färger som möjligt. Kan du göra den dubbel med en gång?

Leave a Reply