Bästa Blå Tåget

posted in: Okategoriserade | 0

Igår åkte jag för första gången med Blå Tåget, som trafikerar sträckan Stockholm – Göteborg (och ibland även fortsätter till Uppsala). Det var den bästa tågresa jag gjort i Sverige på över tjugo år. Blå Tåget kör med vagnar från 60-talet som känns overkligt rymliga och snygga jämfört med dagens moderna tåg. I barvagnen sitter en duktig barpianist och spelar. Baren har fullständiga rättigheter och säljer billiga goda mackor till kaffet. Restaurangvagnen intill har vita dukar, blommor på bordet och en meny som det egna köket lagar. Besynnerligt nog håller Blå Tåget oftast lägre priser än sina konkurrenter.

Kort sagt: SJ och MTR, ni är så totalt utklassade.

När vi närmar oss Södertälje börjar konduktörerna sjunga Bellman-epistlar och när Blå Tåget sveper fram under Stockholms stadshus spiror är de inne på upploppet i Epistel nr 9:

Käraste Bröder här är behag,
Här är Musik och Flickor hvar dag,
Här är Bacchus buden,
Här är Kärleksguden,
Här är allting, här är jag.

 

French Village, Dubai

posted in: Okategoriserade | 0

Typiskt Dubai. Det är vad jag tänker när jag mest av en slump råkar gå i in i en fransk medeltida by när jag försöker hitta ut från Dubai Legoland.

Byn ser verkligen ut att vara gammal och öppnade för två månader sedan. Som vanligt vad gäller Dubai har inga kostnader sparats. French Village är en i det närmaste exakt reproduktion av en riktig fransk by man kopierat och klistrat in ute i öknen, kullersten för kullersten, komplett med en konstgjord flod till.

I Dubai, där få byggnader är äldre än tio år, är det historiska Europa exotiskt. I gränderna hänger gaslyktor i gjutjärn som varsamt slipats för att se gamla ut. Klassisk musik spelas ur dolda högtalare. Alltihop är förstås ett förklätt köpcenter där alla hus med spruckna fönsterluckor döljer luftkonditionerade och lysrörsupplysta parfymboutiquer, Starbucks och McDonalds.

Jag försöker ta reda på namnet på originalbyn. Den pakistanske expediten inne på souvenirbutiken I love Dubai skakar på huvudet.

– De sa det på informationsmötet inför invigningen, men jag kommer inte ihåg just nu.

Jag följer den konstgjorda floden och förirrar mig snart in i Irish Village. På en pub som skulle ha varit den största i Dublin om den legat där, välkomnas jag av filippinska bartendrar som säger Hi there med inövad irländsk accent. Pubens träpaneler kommer stilmässigt från 1800-talet, men här har man glömt att sandpappra dem. De ser störande nygjorda ut.

Som vanligt byggs det överallt i Dubai med en oerhörd frenesi. Man måste bli klar till Världsutställningen 2020 då man räknar med 25 miljoner besökare. Bland annat håller man på att smälla upp The Museum of the Future, en byggnad som ser ut som en jättebagel av silver stående på högkant.

En stad av ljus

posted in: Okategoriserade | 0

I början av januari besökte jag LUX-festivalen i Helsingfors. Det är en festival för ljuskonst som arrangerades för nionde året i rad i den finländska huvudstaden.

LUX har ett unikt genomslag. I festivalområdet mellan Salutorget och stadsdelen Kronohagen uppstod rena folkvandringen till de femton konstverken. Enligt arrangörerna såg över 500 000 människor LUX i år. Helt enkelt makalöst med tanke på att det bor 599 676 personer i Helsingfors enligt en officiell uppskattning. Att säga att hela stan var här är med andra ord ingen särskilt stor överdrift. Vilken annan konsthändelse i en europeisk huvudstad samlar bokstavligen 80-90 % av hela sin befolkning?

Parallellt med den stora välbesökta LUX visades fler ljuskonstverk inomhus på LUX IN i Kabelfabriken, ett stort kulturcentrum i en gammal fabrik i västra delen av innerstaden. På LUX IN var verken mindre och givetvis anpassade för inomhus-formatet. Men inte mindre intressanta och väl värda att besöka.

 

Att ligga i koma och snurra fram världens musik

posted in: Okategoriserade | 0

Det är mellandagar. All tillgänglig energi går åt till att smälta julmaten och att resa i sinnet.

Tanken på en världsradio har alltid tilltalat mig. Någon fysisk apparat har jag aldrig skaffat mig men det finns sedan gammalt många varianter på nätet.

Ingen jag hittat har dock samma grafiska gränssnitt som Radio Garden. Här snurrar man på en jordglob och klickar på de radiostationer man får syn på.

www.radio.garden

Så mitt på dagen kan jag nu ligga i paltkoma och lyssna på sena kvällssändningar från Mumbai (som Radio City Ghazal och B2 Retro) och snurra klotet vidare med ett sovande pekfinger till tidig morgon i Karibien och New Orleans och blank eftermiddag hos Highlife Radio i Ghana och Mali Jet i Bamako och känna hur jag långsamt blir buren tillbaka till livet.

Favoritställe: New Orleans

posted in: Favoritställen | 1

 

The place to be. Den vanligaste missuppfattningen om New Orleans är att stan skulle vara ett slags tillbakablickande museum, byggd på främst nostalgi. New Orleans är här och nu.

En plötslig tystnad uppstår. Publiken drar efter andan. Trombonisten höjer sitt horn, spelar en ensam fras och så drar musiken igång igen. De andra blåsarna fyller i med hårda täta riff. Svänget träffar i maggropen. Vi är ett par hundra personer som dansar kring bandet i gathörnet på Frenchmen Street i New Orleans. De låga trähusen kring oss ser ut att vara hämtade från en gammal västern-film och får hela scenen att kännas drömlik.

– Bidra, festen kostar en dollar, ropar gruppens saxofonist och sträcker fram en papplåda som snabbt fylls med dollarsedlar.

Brassbandet, ett av stans nästan oräkneliga, ökar trycket. Någon delar ut tamburiner och andra slagverk till publiken. Vi dansar och spelar tillsammans medan den gemensamma lyckonivån stiger uppåt. Det är en nästan vanlig lördag i New Orleans.

Man blir snabbt musikaliskt bortskämd i en stad som New Orleans, särskilt här på Frenchmen Street. Det hörs livemusik överallt. Soul, jazz, rock, hip-hop, funk och zydeco i slinker ut från varje öppen dörr på musikklubbarna längs gatan alla dagar i veckan. Musik jag kunde betalat hundratals kronor för att få höra i alla andra städer i världen men som i New Orleans oftast är gratis.

Föredrar man att vara kvar utanför på trottoaren kommer livemusiken dit också, i form av dessa kringvandrande brassband som ordnar gatufester där det passar dem.

– Det är alltid musik på gatorna här, säger Jerome som steker cajunburgare i ett mobilt gatukök på Esplanade Avenue. Men det är extra tryck nu, ännu mer folk som dansar. Du vet, det är ju festival season.

Festival season är tiden mellan årets två höjdpunkter i New Orleans: den stora karnevalen Mardi Gras och musikfestivalen Jazzfest, då många världsstjärnor kommer till stan. Däremellan stundar en period på över två månader då det är som att festen aldrig upphör.

– Uppriktigt sagt så är det inte mycket annorlunda resten av året heller, säger Jerome och skrattar. Vi har alltid fest i NOLA.

 

 

Som alla kära barn har staden många smeknamn: NOLA, The Big Easy, N’awlins, The Crecent Town och The Lucky Town. Någon har sagt att New Orleans påminner om den kryddiga cajun-rätten Gumbo: en sjudande gryta av influenser från alla håll. En kvinna i en boutique på shoppinggatan Magazine Street har sitt svar på vad som utmärker staden:

– Vi är en blandning av det mesta. En bit USA, en bit Frankrike, en bit Spanien, en bit Karibien, en bit Afrika – det är svårt att jämföra oss med några andra.

Att fira allt, även döden, ligger i denna stads gener. Redan på 1800-talet praktiserade man här vad som senare skulle kallas jazz-begravningar. I dessa begravningståg finns tillfälle för musikaliska och glädjefyllda hyllningar till den döde då man enligt urgamla västafrikanska sedvänjor vänder sorgen till trotsig lycka.

Kanske är det stadens särskilda sätt att tackla sorg och motgångar som gjort att New Orleans nu har rest sig efter orkanen Katrina 2005, som lade 80% av staden under vatten och orsakade över tusen människors död, och blivit en stad som känns vitalare än på länge.

Staden har alltid levt på turism och utifrån kommande besök, men har möjligen aldrig varit bättre att resa till än just nu. Kanske har infödde författaren Chris Rose rätt när han förutspår att nästa Brooklyn och nästa Austin, nästa trendiga plats i USA, blir just New Orleans.

 

 

 

När jag vandrat mig trött på Magazine street, ibland kallad ”världens bästa shoppinggata” och inte orkar gå in på ännu ett vinbistro med kreativa drinkmenyer, tar jag den gamla rassliga spårvagnen förbi Charles Avenues träpalats, boulevarden där de första engelskspråkiga amerikanarna slog sig ner efter att USA köpt Louisiana av Frankrike 1803.

Jag går sedan den korta sträckan förbi downtowns skyskrapor fram till French Quarter, New Orleans omtalade historiska kärna. De gamla franska och spanska husen med sina balkonger av smidesjärn utgör på dagtid en romantisk bakgrund åt jazzband, gatupoeter, hantverksmarknader och allmän trivsel.

Låt vara att ökända partygatan Bourbon Street blivit offer för sin egen mytbildning och särskilt kvällstid känns som en lång urspårad svensexa. Ett betydligt mer genuint nattliv finns borta vid brassbandens Frenchmen Street och en bit in i Foubourg Marigny där nya barer och småklubbar växer fram.

Den vanligaste missuppfattningen om New Orleans är att stan skulle vara ett slags tillbakablickande museum. En fördom som skymmer det faktum att stans unika och slitstarka kultur i högsta grad lever och förändras i detta nu. Det är förmodligen som Chris Rose skriver: ju mer denna stad förändras, ju mer förblir den sig själv.

 

Delar av denna text har varit publicerad tidigare i bland annat Göteborgsposten. Boken jag citerar från är Chris Rose, ”1 dead in the Attic”.

 

 

Paradise Blues

posted in: Okategoriserade | 0

Att stå inför våra drömmars mål är alltid ett farligt och ömtåligt ögonblick. Fråga bara oss som just gått iland på Beachcomber Island, en av de små öar i Fiji som gett landet dess rykte att vara paradiset på jorden.

Vi rusar ut på den där stranden och den där sanden. Vi tar våra selfies med våra bredaste leenden. Vi hoppar ner i det där turkosa vattenbrynet med sina välbekanta färger. Rakt in i vykortet. Allt ser ut som på film. Sådärja. Vi är här och vi gjorde det. Det är en bra stund.

Det är först därefter det börjar bli jobbigt. Det är nu ögonblicket borde ta slut. Men som bekant så fortsätter alla historier förbi de ögonblick då de borde ha slutat. Några av oss har filmat långa sekvenser av den första timmen på Beachcomber Island och de stänger nu av sina kameror en efter en.

Energinivån sjunker. En påtaglig känsla av lojhet sprider sig. Några modiga försöker härda ut i solen trots att det är för hett mitt på dagen. Vi andra sitter i lunchserveringens skugga och väntar på buffetlunchen.

Folk klickar och pickar alltmer irriterat på sina mobiler. Nuförtiden behöver vi alla omedelbar bekräftelse trots att vi är vuxna. Fiji ligger på andra sidan jorden nästan oavsett var man än bor. Alla våra vänner sover och kan inte ge oss vår välbehövliga fix av likes.

Vi är ensamma här i paradiset. Jag bokstavligen. Några andra av oss är här med sin partner eller kompis, men de hukar också böjda över sina mobiler. Paren som sitter tysta och halvt bortvända från varandra är ganska många strax före lunch på Beachcomber Island.

Klockan närmar sig tolv. Den omisskännliga doften av begynnande depression sprider sig över den lilla ön. Solen skiner från en obönhörligt klar himmel. Palmerna på Beachcomber Island är obönhörligt vackra. Det finns inget att skylla på. Det är nu om någonsin vi borde vara lyckliga.

Ja, Beachcomber Island: en sandig holme på 300 meter i diameter. Det tar tre-fyra minuter att gå runt hela ön. Ett varv räcker. Det finns ingenstans att ta vägen.

Misstanken om att DET BLIR INTE ROLIGARE ÄN SÅ HÄR tornar upp sig vid horisonten som ett annalkande tropiskt oväder. Eftersom Fiji ligger så långt från allting annat kan ingen av oss förneka att det kostat oss en hel del tid och pengar att vara där vi är nu. Vi kan liksom inte låtsas att vi bara passerar detta ställe, på väg till något annat mycket mycket bättre.

Åkomman som får våra nackar att sloka ner mot mobildisplayerna kanske kan kallas Paradise blues.

Ett tyskt par bredvid mig diskuterar med dämpade väsande stämmor om vilken tid båten tillbaka kommer. Killen är säker på att det går en båt klockan tre. Tjejen är lika säker på att den kommer senare, vid fem.

Om tjejen har rätt är det fem timmar innan båten tillbaka till hotellet kommer. Det känns som en evighet.

Medan diskussionen mellan paret snabbt börjar höjas i tonläge och urarta till ett gräl reser jag mig upp. Som tur är finns det en bar öppen på Beachcomber Island. Två drinkar ingår i båtbiljetten hit. Jag går fram till bartendern och höjer två fingrar i luften.

– En drink med så många färger som möjligt. Kan du göra den dubbel med en gång?

Var köper ni era smärttrösklar?

posted in: Okategoriserade | 0

allas

 

Jag befinner mig i Helsingfors på självaste Självständighetsdagen. Studenterna har tågat till Senatstorget med sina facklor. Inne i Presidentpalatset pågår den stora balen, som är Finlands motsvarighet till Nobelfesten. Den direktsänds i finsk TV och den allmänna förhoppningen om att någon av de speciellt inbjudna gästerna, gräddan av finskt kulturliv, ska snubbla omkull i entrén infrias inte i år heller.

Mitt emot balsalen i Presidentpalatset ligger det nya utomhusbadet Allas som invigdes i september i år. En frisk för att inte säga mordiskt kall vind ligger på från Finska viken. Det är så kallt att jag bara kan hålla kameran uppe i 15-20 sekunder åt gången. Sedan gör det för ont. Därför missar jag en och annan bild på de personer som sävligt och utan brådska går omkring mellan bassängerna därute, iklädda badbyxor, bikini eller bara en handduk.

Ibland kliver någon ner i den rykande bassängen, när den till slut blivit tillräckligt lockande. Kära broderfolk, var köper ni era smärttrösklar? Jag vill ha en sådan tröskel, av finskt fabrikat.

Leonard Cohen är död

posted in: Okategoriserade | 0

leonardcohen

Djävulen skrattar när vi gör upp planer, sa Leonard Cohen en gång. Det var inte länge sedan han ändrade sitt tidigare uttalande om han var beredd att dö till att han hoppades leva till han blev 120 år. Inatt dog han.

För mig kommer Leonard Cohen alltid vara den något överskattade sångaren och den djupt underskattade författaren, låtskrivaren och poeten. Älsklingsleken och Sköna förlorare – vilka fantastiska böcker. Han borde ha fått Nobelpriset tillsammans med Dylan. Det hade lyft fram de bägges kreativa epok på ett mer fulländat sätt.

 

Concha Buika

posted in: Okategoriserade | 0

01small

Underbara Concha Buika är ett fenomen. Född på Mallorca av ekvatorialguineanska föräldrar har hon från första början varit öppen för alla slags influenser som kommit i hennes väg. Hon började som duktig trummis, blev sångerska med en röst som får alla att lyssna, snart därpå låtskrivare och utgiven poet. Hon har spelat in ett par lysande album med flamenco som vunnit kännarnas gillande innan hon blev alltmer jazzinfluerad. På senare år har hon bytt inriktning och hennes senaste skiva präglas av soul och reggae och låtar på både spanska och engelska.

Läs min recension av Buikas konsert på Konserthuset här. Foto: Ola Wickander

1 2 3 4 6